Ja, kan ni förstå det ska nu vara såhär kallt i flera månader till.. Vet inte om jag är knäpp men jag älskar vintern, på nästan alla vis. Att rida ute i snön och bara pulsa barbacka är nog det absolut bästa som finns. Att hoppa upp i mjukisar och longkalsoner och ett par kängor och vantar och helt på yllsad. Med hjälm och en tjock mössa under och baraq galoppera i den djupa MJUKA snön. Det är då jag mår som absolut bäst, det är kallt och klart på himlen. Snön ligger på träden och bara blingar. (nytt ord som typ betyder glittrar).
Stallet får mig att må så bra, även om det är jobbigt både fysiskt med kylan och tunga arbeten och ekonomiskt så rensar det mitt huvud så fort jag kommer dit. Alla , precis ALLA bekymmer försvinner.. För några timmar varie dag, att samtidigt andvända kroppen och tillföra enegri och skratt till andra med människor som faktiskt är där av helt egen vilja. Det är fachinerade för mig..
Det var som min mamma sa, jag gnäller jämt på henne om allt och hon gnäller tillbaka. Är det inte jackan i hallen eller skona på hyllan eller att man borde gå och sova eller helt enkelt att man är lat så är det nå annat. Det jag gnäller eller ja önskar av mamma vore att hon var lite intresserad av mig och min häst men hon har alltid sagt det till mig att det är min hobby och blablabla.. Och det förstår jag till 110% men endå så önskar jag att hon visste vilka framsteg vi gör, hur duktiga vi är och fina.. Många kan säga det men att höra att man är bra och att man duger ifrån familj och främst föräldrar är viktigast.
Så häromdagen sa jag, men mamma häng på till stallet och det ville hon inte. Förstår eftersom hon jämt jobbar. Men jag tror hon skulle behöva det samtidigt bara rensa alla tankar och bara vara precis som jag har lyckan att göra precis varie dag. Men då blev jag less och hon sa som vanligt att det är mitt intresse, då blev jag tyst och sa bara NEJ mamma, det är faktiskt mitt liv. Det är mitt liv som ja väljer att leva.
Samtidigt känner jag mig så elak imot henne, hon har alltid ställt upp. Hon har alltid fått gjort att som två föräldrar vanligtvis delar på, hon har fått tagit precis allt. Samtidigt måste jag förstå henne, men jag vet inget annat heller än att ha en mamma och ingen pappa. visst jag har helt SJUKT underbara lådsas föräldrar och människor som betyder helt otroligt mycket för mig. Bara se, Micke, Leffe, Anders och en massa flera . Er älskar jag <3>
Men den där blodkänslan man har med en biologisk förälder eller syskon är annorlunda och det vet alla.
Jag önskade att min riktiga pappa visste hur mycket han egentligen har skadat mig och framför allt min bror. Vi har ända gett han tusentals chanser men endå så bara skiter han i oss. Att vi ens till låter oss att bli sårade gång på gång är hemskt. Att se att han sårat min bror och alla gånger han gjort det är omöjligt att ränka. Man undarar alla mina tankar till honom vad ger dom?
Jag förstår inte, hur kan man sätta ett barn till världen som man lär känna och har på heltid gå till att bara skita i precis allt ?!
För mig är det helt otänkbart, iaf när han själv varit med om en far som gjorde precis samma sak imot honom? Och han mådde så fruktansvärt dåligt över det, hur i h*lvete kan man göra samma sak? HUr kan man vilja såra en människa så mycket? Jag önskar inte ens min värsta fiende att de skall hända denna. Att inte känna sig älskad av sin egen förälder, är det så mycket begärt?
Ville bara säga att jag har dom absolut bästa syskonen i världen och den ABSOLUT BÄSTABÄSTA mamman i hela världen. Jag kan inte i ord beskriva hur mycket ni betyder för mig..
Lite tankar och ord ifrån mig ,
Caio Bella
Plus att jag har den finaste hästen man kan ha..
Kiss Me Van De Bonte <3
