Hm , funderar på om jag blivit poet eller nått..
Mina tankar är konstiga och jag värderar mig egentid främst.
Orkar inte ens umgås med folk, konversationer är jobbiga..
Ibland flyter allt på så lätt, bara man inte tänker så mycket. För så fort man gör det blir det en massa personliga krångel.. Filisoferar mycket över hur andras liv är och hur jag kan definiera det till mitt eget, hur jag vill att det ska bli.
Konstaterade nyligen att jag måste börja göra det jag vill nu och inte se det bli "planerat" senare!
En sak stör mig, att jag inte vet hur jag vill ha det. Jag är nog skadad av tidigare relationer eller upplevelser men att inte kunna läsa av sig själv och egna utspel är lite halv drygt.
Hon är det andra lövet att slå ut, för litet och ungt att skåda.
Längst ut på toppen bredvid henne har lövsystern slagit ut och hamnat i solens ljus.
Att vara en skönhet men ständigt satt i det andra ledet, i bakljus kan vara surt
Att vara bra men inte bäst, att vara fin men inte finast för den du vill älska.
Lövet kommer alltid vara vackert men det är alltid systern som kommer få blicken, bilden som stannar kvar i hans huvud, undra om han kommer stanna och se mig när hösten kommer och systerns tyngd gör att hon faller före?
Ciao Bella
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar