Alla som blir mammor förstår nog vad jag menar, plöstligt händer de något... Man blir så rädd, livet har liksom en ny mening. Livrädd för de man inte ens vågar tänka, att något ska hända ens barn.
När jag var gravid i ungefär vecka 17-18 så hände de ofattbara för några av mina bekanta.
Inte exakt samtidigt såklart men tror de var ungefär under 3 veckors period.
De miste sina barn undergraviditeten, en i vecka 31 tror ja, en i vecka 24 och en i vecka 25 och även min kusin i vecka 10.
Den fruktansvärda smärtan fick mig att totalt vara livrädd, jag vågade inte ändra på något över huvudtaget.. Levde precis som ja gjort förutom alkoholen såklart..
Smärtan att mista sitt barn måste vara outhärdlig, hur går man vidare?
Känslan och den sorgen när Emil min bror körde ihjäl sig var fruktansvärd, men inte fören nu kan ja kanske halvt sätta mig in i hur min lådsas pappa Leif måste ha känt. De har varit så tajta jämt, Leffe som vi kallar han eller Leifjus som ja kallar han är den absolut snällaste människan som går i ett par skor. Har alltid varit hockey farsan som tränat grabbarna, (Emil var en grym hockey spelare), de har tränat, hockeybocky tillsammans, innebandy, fotboll. Ja alla boll och pucksporter som fanns. Att han nu spelar ingen, gör mig och alla så stolta. Att han endå kan vara så stark fast jag verkligen vet hur hårt och tungt och jobbigt de har varit/är så kämpar han på.
Han har verkligen ställt upp på mig och varit den där pappan under mina tonår som jag har behövt.
Hur kan han få bli straffad så hårt? Orättvist, men livet är väl så och de har sin gång. Man måste sörja här och nu såklart lever han kvar. Men gräver man ner sig så blir de inte bättre, ingen kommer tillbaka och livet är ju faktiskt underbart även om de har motgångar. Men allas liv är olika och man måste hänga på livetsväg, tyvärr leder den ju oss alla till samma plats.
Ibland känner jag att döden gör mig så fruktansvärt rädd och ibland känns de så naturligt.
Men jag älskar att leva och vill inte dö, vem vill de iosf?
Nå tillbaka till ämnet, när jag blev mamma, lika så för de flesta skulle jag tro så kan man knappt kolla på räddabarnen reklamen. Man blir så blödig och vet inte riktigt vart man ska ta vägen.
Räddslan hör väl till men man får inte låta den vinna, som sagt man måste försöka leva och inte göra allt så komplicerat.
Se de posetiva i de mörka och se ljuset istället för mörkret. I ALLT negativt så finns de alltid något posetivt.
Något även om de är litet, tänk framåt och lev i nuet och nöjd dig inte med att de "har alltid varit så" eller "de blir bättre sen".. Lev livet nu, lär av dåtiden och dröm om framtiden MEN LEV NU ! <3 p="">
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar