Jag börjar faktiskt för första gången sen jag var 11 år känna mig relativt frisk ifrån bipolära sjuldommen. Vet att den aldrig försvinner men med många psykiska sjukdommar så kan man jobba så man nästan blir frisk. Att jag har klarat av nästan hela processen utan medicin gör att jag känner mig så stolt. Känner mig ofta dryg och i vägen. Är jobbigt att ingen i min närhet verkligen förstår att jag har en sjukdom. Bara för den inte syns så "finns" den inte. De hade varit skönt om iaf familjen och mina närmsta visste vad den handlade om så kanske dom skulle kunna förstå mig. Nu känner jag mig dock ganska stabil och frisk. Men vägen hit har varit väldigt lång med mååånga panikångest nätter, dagar upp och ner och flertalet svarta veckor..
Bästa som har hjälpt mig är att jag aldrig känner mig ensam.
Jag har faktiskt persiennerna uppe varje dag. Låser inte ens dörren på dagarna (oftast iaf)
Två bilder som förklarar sjukdommen bra, bergodalbala ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar